blogPosted by info@rickardsoderberg.se Sat, March 13, 2010 00:49 Detta är gamla bloggen. Den finns som ett minne. Som ett massolemum (hur fasen stavas det?) över de dagar då jag var här... 1293 inlägg. Detta är det sista.
Den nya bloggen hittar du här, och det är bara att glida in där... du som varit här kommer känna igen dej. Allt är som vanligt, det är bara HTMLmiljön som är ny. Allt som vanligt. Jorden håller på att gå under... och bloggen är sig lik. Fast i ny miljö. Inte jordens miljö alltså, för DEN går inte att göra ny sådär i en handvändning... ah... ja... men annars är allt sig likt... som ni märker... lika förbaskad som vanligt... och lika full av kärlek... vi ses där...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Fri, March 12, 2010 08:53 Terroriserar min webdesigner, och hoppas att han inte ska döda mej eller, än värre, ge upp hoppet... för att göra en ny hemsida är inte det lättaste... jag kommer hela tiden på en miljard saker som jag vill göra och skickar ett mejl per tanke. Jag vill inte va han när han öppnar sin inbox idag på morgonen...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, March 11, 2010 23:09 Alltså. Jag vet inte om jag tycker att Wilks teckningar är genial konst. Det är jag oförmögen att avgöra. Jag blir inte så berörd av dem, och hade det inte varit för uppståndelsen hade jag förmodligen inte ägnat dem mer tanke än så.'
Men. Med näbbar och klor slåss jag för alla människors rätt att uttrycka sina känslor, sina tankar och sina åsikter - så länge det inte är uppenbara och illvilliga personangrepp. Det finns alldeles för många på jorden som inte kan göra det redan.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, March 09, 2010 07:20 Ser på världens konstigaste debatt på TV mellan Infrastrukturministern och Motormännen. Den börjar med att ministern säger att hon kör MYCKET bil, och att hon gärna pratar i telefon i bilen. Sen håller Motormännen med.
Det känns tryggt att veta vems knä vår Svenska infrastruktur närs. Panik.
Och det finns faktiskt ett land till i Europa där det är lagligt att köra bil och prata telefon samtidigt. Albanien. Efter att ha sjungit på operan i Albanien kan jag bara säga att jag är glad att jag överlevde, för trafiken där är totaaaaal anarki. Störst bil kör först. I Sverige antar jag att det hade varit infrastrukturministerns bil...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Mon, March 08, 2010 16:06 Ibland vill man bara vara sådär pingstkyrksglad... helt utan anledning... bara glad liksom... och brista ut i sång...
Med anledning av 8:e mars funderar jag på Wienerphilharmonikerna...
De har en anrik historia med
chefsdirigenter av världsklass, legendariska inspelningar och anses vara en av
världens mest förnämsta orkestrar, och som också rår över världens grymmaste
samling av dyrbara instrument.
Och fram till för några år sedan var kvinnor helt
bannlysta. För till historien hör nämligen också deras massiva motstånd mot att
låta kvinnor spela med dem, och det var faktiskt först 1997 som de, efter hårda
påtryckningar, tillät en kvinna att bli medlem av orkestern.
Det hade såklart varit problem med ex harpa som
trakteras nästan uteslutande av kvinnor, och orkestern har löst det dels genom
att låta harpisten Anna Lelkes spela med orkestern i över 20 år, dock utan att
tillåta henne officiellt medlemskap. Det var först hennes efterträdare Charlotte
Balzereit som 1997 blev orkesterns första kvinnliga medlem.
Därefter har
ytterligare två kvinnor blivit medlemmar av orkestern. Ursula Plaichinger
(viola) och Isabelle Ballot Caillieret (violin). Ytterligare fyra kvinnor
spelar nu i orkestern, men är inte fullvärdiga medlemmar av
Wienerphilarmonikerna. (dock har de lyckats leta upp en av de få existerande
manliga harpisterna och satt honom som förstaharpa, och petat ner kvinnan till
andrapult…)
Den första kvinna att dirigera orkestern var Simone Young in January 2005.
1987 beskrev Paul Fürst sin egen orkester i en famös
dokumentär:
"There is no ban on women musicians playing
here but the Vienna Philharmonic is by tradition an all-male orchestra. Our
profession makes family life extremely difficult, so for a woman it’s almost
impossible. There are so many orchestras with women members so why shouldn’t
there be – for how long I don’t know – an orchestra with no women in it … A
woman shouldn’t play like a man but like a woman, but an all-male orchestra is
bound to have a special tone."
2003 beskrev en annan av orkesterns medlemmar
situationen såhär:
"Three women are already too many. By the
time we have twenty percent, the orchestra will be ruined. We have made a big
mistake, and will bitterly regret"
Det var alltså 2003 efter vår tideräknings början som jag menar. Inte innan. Man undrar ju lite...
I Sverige är situationen bättre,
även om det tagit tid.Kungliga
Hovkapellet har under större delen av sin tillvaro varit en exklusivt manlig
orkester. Den första kvinnan på ordinarie tjänst var harpisten Pauline Åhman,
anställd 1852-80. Bortsett från det ”kvinnliga” instrumentet harpan tycks en
enda kvinna ha spelat med i Hovkapellet före 1952 nämligen cellisten Valborg
Lagerwall som tjänstgjorde 1884-89, även om hon av någon anledning inte fanns
med på lönelistorna(!).
Nu för tiden är det däremot många orkestrar som har många av
stegen i en audition bakom en skärm och med könsneutrala ansökningshandlingar,
vilket får anses vara så jämställt det överhuvudtaget kan bli. Och bl.a. därför
har jag känslan av att orkestrar i Sverige är väldigt jämställda… för att väga
upp det som händer på operascenen, där könsmaktsordningen är omvänd, och det är
kvinnorna som är de verkligt uppburna divorna. Och gärna för mej. För vad vore
världen utan Edita, Birgit, Joan, Renée, Cecilia, Anna, AnneSofie, Malena,
Renata, Mirella och alla de andra…
Så här kommer en pur manlig orkster – de famösa Wiener
philharmonikerna… och jag de blir fullständigt bortblåsta av en enda kvinna… ;-)
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Fri, March 05, 2010 22:36 Jodå, jag är inte dummare än att jag förstår att allt fokus på den, om än ideologiskt väldigt viktiga men ekonomiskt ur stadsperspektiv sett lilla frågan, inte är något annat än valfläsk som kommer härskna innan värmen ens kommit till landet.
Tävlingen i vem som kan ge mest är som vanligt igång, och idag togs väl priset hem av Centern som vill befria människor från motion genom att låta våra gemensamma pengar gå till grannen med Fskattsedel som ändå ska ut med sin hund, att rasta också min.
Jag vill bara påminna om att ni, ni som de facto styr det här landet; vår regering, innan valet hade ett annat fläsk som fortfarande lyser med en frånstötande frånvaro. Ni lovade nämligen att företag ska få lov att sponsra kreativa näringar, Kultur, på samma villkor som sport...
Av det ser vi förstås lika lite som kulturen ser näringslivets ekonomiska bidrag. Och allt för att de tycker det verkar vara viktigare att snabbt lägga fram proppar om att slippa rasta sina hundar - än att värna om ett svenskt kulturliv som på många ställen går på knäna.
Tack o lov rör vi kulturarbetare på oss, så våra knän är friska och starka... men får detta fortgå kommer också dessa slås undan för oss... till förmån för nytt fläsk. Bokstavligen och bildligen.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Fri, March 05, 2010 22:28 För den som vill spara på schlagerkrutet till finalen nästa vecka, eller inte befinner sej på någon spektakulär premiär eller långrandig parmiddag, så har jag en varm rekommendation för imorgon kväll. Då sänds nämligen premiären från förra veckan av Karmelitsystrarna.
19:30 i P2... och exakt 30 sekunder senare tar jag min första ton... och där har ni en helafton som heter duga :)
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Fri, March 05, 2010 08:16 Orkestrarna blir större, spelar starkare och har högre stämninge. Samtidigt sänds opera på biografer med megasound... och för den oinvigde kommer det nog som en chock första gången han eller hon är på operan, och inser att ljudet inte alltid är så bombastiskt som ett par stereolurar med operaMP3or rakt in i huvudet ger...
Då ska man ändå tänka på att fram till dynamiten kom var opera det starkaste människoskapade ljudet... men det var innan dunka-dunka-musikens (ja. jag fyller snart 35... då får man kalla allt det där som är skrivet efter år 1900 för dunka-dunka...) intåg.
En "lösning" som desperata sångare och teatrar har tagit är att mica upp sina sångare... vilket i traditionell opera på en traditionell operascen är ganska smaklöst... ...och det verkar publiken på Teatro Real tidigare i år hålla med mej om.
Just efter Gerard´s aria börjar ståplatspubliken (det är alltid dem... de med mest kunskap och högljuddhet - men minst pengar) ropa "verguenza"... och när Maddalena sen kommer in fortsätter skriken och vill inte sluta...
...inte förrän dirigenten slutar och ridån går ner... Och om sångarna tar av sej mickarna och fortsätter anar jag inte... och hur Teatro Real fortsättningsvis kommer göra vet jag inte heller... nån som vet?
Det hände just... det som aldrig händer mej... jag vobblade till lite på en ton i mellanläget. Under föreställningen.
Jag vet... världssvältmiljöförstöringkrigblablabla... att vobbla till lite på en ton i mellanläget under föreställning är inte världens ände... men det känns det alltid som när man står där och ska göra klart sin scen... och vet att det enda alla kan tänka på är att tenoren just vobblade till lite på en ton i mellanläget under föreställning.
Ah. Fåfäng. Kanske. Narcisistisk. Absolut. Ödmjuk. Well. Detta är en studie idetsamma...
För jag ska ju tillbaka in på scen... och sjunga scenen som handlar om vad man är rädd för i livet - samtidigt som jag kommer vara rädd för att vobbla till en gång till på en ton i mellanläget mitt under föreställning. Ah.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, March 04, 2010 15:54 Andra föreställningen är avklarad, och jag tycker nog vi höll temperaturen uppe i salongen - på samma sätt som jag höll min egen temp närmare 39-graders strecket. Idag är det inte annorlunda, men jag har laddat mentalt och fysiskt hela dagen - så ikväll går jag in och kör för allt jag är värd... det är publiken värd. Sedan har jag ändå till tisdag på mej att vara helt tyst och idka god röstvila för att läka och hela aftonens ansträngningar.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, March 04, 2010 09:18 Maken diskar, och jag ströyoutubar saker. Skrev in opera, och fick en chock... för det var först efter att ha skrollat förbi sida efter sida med Paul Pots, Sara Brightman och Iron Maden och annat som intet har med opera att göra som jag fann något som framförs med lite nytänkande och värdighet...
En lastbil med scenografi och instrument för en av Malmö Opera turnerande föreställningar har blivit stulen. Och återfunnen.
Men kontrabasen hade de slängt av... de tyckte väl den tog för stor plats (då de också skulle ha plats med bytet från en bensinmack i Arlöv... sant). Utan att fatta att ett sådant instrument förmodligen är värt mycket mer än det mesta annat i den bilen. Vilket återigen bekräftar det vi alla förståss redan vet: Denna typ av tjuvar har inte mycket innanför pannbenet...
och själv har jag alltid haft så svårt att fatta hela grejen... hur man kan ta något som inte är ens eget. Jag förstår liksom inte. Det är ju inte den peronens att ta. Liksom. Det är ju någon annans...?!
makens bakterier rör sej runt i familjen och jag gör, efter ett läkarbesök och massa kärlek från teatern, andra föreställningen av Karmelit med dunkande tonsiller. Men, the show must go on...
Dagens hjälte är Hanna som smet från diket och smög till mej en termos med nån hemlig brygd som verkar göra susen här... Dricker och mediterar - så ska nog andra akten gå bra också... innan jag kan dra hem och va sjuk ordentligt tillsammans med maken (imorn alltså, för på torsdag är det först igen och då kommer jag va på banan igen är planen...). Kan ni tänka er... två ynkliga, fåfänga, uppmärksamhetskrävande bögar i en och samma lägenhet... det kommer bli som Jeanne D´Arc innan hon går på bålet... en tävling i martyrskap... hehe...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Mon, March 01, 2010 23:12 Anders har öroninflammation. I min iver att läka med allehanda medel stod för en stund sedan bioflavanoider, omega7 och antioxidanter i form av naturlig C-vitamin... med andra ord en stor skål med havtorn och blåbär.
Efter att ha sockrat dem, mixat dem och blandat dem med glass slutade han vägra att käka dem, och tvingade motvilligt, grinigt och muttrande dem i sej. Min man Anders. 38 år gammal.
Undrar just hur han kommer reagera på drinken med spirulina, bockhornsklöver och ingefära som är på gång. Han kommer typ ta ut skillsmässa...
Sitter i logen efter första entrén o försöker hålla fokus på föreställningen, men rinner hela tiden iväg till dena helt obskyra shack på is som kommer i rampljuset en gång var fjärde år: Curling.
Kunde inte slita mej från damernas match i eftermiddag, och nu när hur-känns-det-intervjuverna spelas upp om och om igen blir jag så lycklig...
Och det är inte för att vara missunsam, för jag vet att salongen (som kvällen till ära är fullknökad till sista plats och de röda lyktorna lyser över piazzan) är fylld av prominenta gäster. Men när man som svensk försvarar det svenska sångundret utomlands i storslagna premiärer och utsatta partier är det sällan kommenterat av experter, kungligheter (både självutnämnda kända sådana eller den äkta varan) i salongen. Och än har jag inte varit med om att folk går man ur huse för att hylla de svenska operastjärnorna på torget efter en succé i en huvudroll på någon världsscen - även om arbetet bakom, nervositeten innan och bragden under har kostat lika mycket tid, tårar, kärlek och sömnlösa nätter.
Som sagt. Inte av bitterhet, för jag sitter ju här och grinar som alla andra när flaggan hissas och lag Norberg får sina guldmedaljer... Men jag kostaterar att sport har en annan förmåga att föra samman ett folk. Som krig. Eller någon enstaka gång melodifestivalen. Men sen är det stop.
Och inte heller när det gäller lagstiftning, då stöd till sport är avdragsgillt för företag, men dito för kultur är det inte. Trots att regering efter regering lovat att det ska bli så.
Well.. det jag egentligen ville komma till var det faktum varför vi håller på... för curlingtjejerna beskriver känslan så fint... och där har ju faktiskt vi operasångare vår fördel... för när Norberg & Co får vänta 4 år till nästa ovation, får jag min (förhoppningsvis) på tisdag då vi kör nästa föreställning...
Så. Låt oss kalla det delad lycka... på varsin sida jorden... för premiären här verkar bli en fullt ut lyckad tillställning... ah...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Sat, February 27, 2010 17:39 sminket är lagt, peruken är fastlimmad, kläderna är påsatta... nu ska jag bara kissa och ta en slurk kaffe - sen är det premiär... bra några skällvande minuter kvar. Känns underbart...
Från och med nu är det på riktigt... genrepen är inte alls några genrep. Det egentliga gerepet är på förberedande, för ikväll kommer hela Skånes musiketablissemang vara på plats... så är det alltid på genrepen.. sen kommer premiären och då är det snälla föräldrar, några nitiska recenssenter och en hoper premiärlejon underbart uppklädda till tänderna... ibland är fägringen fatiskt större i salongen än på scen... (dock inte denna gången... ni har ju sett min kostym... hehe...)
Well... nu är det dags att börja sätta sin rutin. I förra föreställningen gjorde jag entre först efter någo timme, här sjunger jag min första replik redan 30 sekunder efter att ridån har gått upp... Det kräver helt olika saker av mej, och nu försöker jag finna ut den perfekta uppladdningstiden som behövs för just den här musiken, rollen och föreställningen...
...och nu tror jag att jag är lite sent på det... ör jag satt här istället för att värma upp... ah... well... nu vet jag det...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, February 25, 2010 15:26 Solgerd är bra. Hon påminner mej om viktiga saker jag glömmer bort. Idag om detta. Jag missar ibland att gå in där, även om de 5 sekunderna det tar varje dag är tid jag lätt har när ändamålet är så viktigt...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, February 24, 2010 16:25 Ah pressbilderna till Karmelitsystrarna är här. Och de är grymma... Man känner både dramatiken i karramspelet - och man ser de magnifika kläderna. Lovely... foto: Malin Arnesson. Hon är fantastisk!
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, February 23, 2010 19:43 precis innan jag går in på scen sveper jag en stor kaffe och en cola för att få energi... vilket naturligtvis inte funkar. Det gör bara att jag vill rapa hela tiden... oh nu när jag kommer av och ska ha en liten nervarvningspaus inför nästa entré kickar koffeinet in och jag springer på väggarna i min loge. Så sjukt orutinerat.
Kommer just av scen efter min första scen i Karmelitsystrarna. Dett är sådan skillnad när det är publik... också när det är en genrepspublik...
Inte ens det faktum att jag kom sent till teatern för att jag var tvungen att springa stan runt för att få lämnat in min fabrikationsfelande telefon och numera har universums sunkigaste lånetelefon kan störa energin som börjar flöda så fort det blir ett samspel mellan scen och salong. Lovely.
Jag har planerat att jobba på Island i höst... bl.a. för att jag så gärna vill stödja landet då jag vet att de behöver all ekonomisk skjuts de kan få. Men nu överväger jag allvarligt att ställa in det. För den fula lobbying som förekommer i Internationella Valfångskommitén där några få västländer köper röster från små obskyra StillaHavska öriken är vidrig...
Och nu ser det ut som om de nått sitt mål... att tvinga fram ett tillstånd för kommersiell valjakt. Det sker naturligtvis redan nu i enorma mängder... men i "forskningssyfte". Den mest patetiska omskrivningen för pengahungrig hetsjakt jag nånsin hört. Det enda de forskat fram är att val passar till soyasås typ... samt att den gör sig bättre uppstyckad på en tallrik, istället för livs levande i våra världshav.
Ah. Ja. Ni vet. Haven är en av mina absoluta hjätefrågor, och när det så förnedrat av några länder som man tycker borde veta bättre... då skäms jag... å deras vägnar...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, February 23, 2010 08:03 Ibland kör det ihop sej. Idag hade jag egentligen möte med Drottningholm i Sthlm, men jag är i Malmö för det första stora publika genrepet av karmelitsystrarna. Känns superspännade, och vi är alla väl förberedda och taggade till tänderna. Nu ska vi bara se till att alla kan ta sej till Malmö...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, February 23, 2010 07:59 Jag tänkte försöka skiva ett inlägg som inte förbannar snön... men med kollegor strandade i Sthlm och en snöskottarrygg är det svårt. Och när jag sen hör infrastrukturministern skylla ifrån sej i morgonsoffan, istället för att stå för att det bedrivs en politik där tåg prioriteras så lågt... då blir det omöjligt... att skriva om nåt annat än snön...
Och jag kan också meddela att jag numera har slutat kalla det Jenny Nyströmsk dekorsnö... som nån visst retade sej på... för nu behövs det nog mer än en dekorativ halmkärve och några rödbröstade domherrar för att få människor att njuta av vädret...
Vilken skön kväll igår... det var invigning av Halmstad Arena. Gött artistuppbåd, fullt med folk och välarrangerat. Vissa delar av programmet var ganska långa, en säkert viktiga för helheten. Själv gasade jag loss allt jag hade i någrfa lite kortare nummer, men med massa energi som bandet gav. Ah. Mariette är så galet skön, trollkarls-Charlie visade sej va bästis med Anders, akrobatik, eldjonglering och Afroditekjol på Perelli... och Henrik Dagård var snyggare än nånsin. En bra kväll helt enkelt.
Anledningen till att jag är hysteriskt mör just nu är dock mest det faktum att jag just skottat mammas och pappas altan. Ca tusen miljarder ton snö... Anders var än mer energisk än jag... Man vänta bara på att the icequeen ska dyka upp bakom lytkstolpen och bjuda mej och Mr Tumnus på engelsk konfekt.
Nu ser jag så galet mycket fram emot en sång fri dag, och jobb som jag kan utföra i tystnad... och laddar för det första publika genrepet av Karmel på tisdag. Ah. Känner ett flödeav en så härlig energi... det är bara att rida på vågen - även om det är mycket...
Bredbandet bröts, vilket nog var tur... för då fick jag inte iväg mitt osande inlägg om hur den beställda vegomaten till den blodsockerlåga tenoren inte fanns att finna... och om hur jag var nära att gå bärsärkargång på Halmstad Arena innan den ens är invigd...
Men nu har jag lugnat ner mej (naturligtvis inte fått någon mat än... men så bruar det ju va...).
Däremot har jag varit nere o checkat in arenan, och det ser helt galet nice ut. Så grymma människor som jobbar och de är alla helt allerta... jag känner mej helt trygg med dem, och det kommer bli otroligt snyggt ikväll. Oiii... och jag får en helt egen toalett att värma upp på. Det kan inte gå fel. Can´t whait.
Snart drar i igång repet med slutnummret... och med en tenor på fastande mage...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Sat, February 20, 2010 07:52 lagom mör efter genrepet igår. Men än mer taggad. Det var en härlig upplevelse som jag har med mej idag... för idag blir en helt annan dag. Idag är det Arena Invigning med Charlotte Perelli, Idol-Mariette, trollkarls Charlie Caper, Ika i Rutan och en massa andra sköna människor.
Det är också ett helt annat typ av gig... alla vi artister kommer från olika håll och samlas några timmar innan för att sätta ihop en show som är välplanerad. Jag ska bara se till att leverera i de settings som folket där förmodligen jobbar för fult med as we speak.
Och jag ska kasta mej in i duschen och kasta i mej lite frulle, för jag blir upphämtad om en liten stund för att ta mej till Halmstad.
Manchettknappar. Får inte glömma manchettknappar...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Fri, February 19, 2010 08:02 Har några timmar på förmiddagen då jag är ledig från operan, och då jag tänkte försöka åstadkomma ett mirakel med allt annat i livet som fått stå på hold under slutspurtsveckan på operan.
Kolla att alla kläder är där inför avresa till Halmstad Arena imorn (o checka att alla texterna sitter...) samt ha några frukostmöten med anledning av nya skivan som närmar sej inspelning m stormsteg... samt detta eviga ok av bokföring... inspirerad av Franska Revolutionens baksidor efter djupdykningen i Karmel funderar jag på om jag kanske hade passat bättre i ett feodalt postrevolutionistiskt.... där jag kan sjunga för gödsel, en säck med betor och en liten jordlott...
När klockan ringde långt före soluppgånge i morse visste jag att det var den sista dagen i den här produktionen som jag behövde gå upp i ottan för att värma upp inför orkestergenmdrag kl 11. Skönt.
Och nu är det sista dagen i den här produktinen när jag halvslumrar över mitt morgonkaffe i logen och spelar FarmVille istället för att värma upp rösten, i väntan på att gå upp till sminket. Ah. Det spelar ingen roll hur mycket A-människa jag är egentligen, rösten tar sin tid på sej att vakna, och det går inte att forcera upp en rosenknopp... den måste få slå ut av sej själv.
Sen är det press stora delar av dagen. Det sköna med att göra press i karktär inför opera är att man behöver inte tänka... Istället har jag ett entourage av proffs som ser till att kostym, hår, smink och omständigheter är precis som de ska... jag behöver "bara" bära upp det - och helst sjunga som en Gud...
Så... med andra ord måste jag stänga ner min farm och med våld börja krånga upp the rosebud i strupen. Ah. Hej o hå.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, February 17, 2010 22:27 Anders läser en riktig blockbuster: Trafiken i den hållbara staden, och ger mej med jämna mellanrum små analyser. Jag har ännu inte riktigt kunnat avgöra om de är för mej, eller om han bara pratar högt för sej själv. Men jag hmmmar artigt här bortifrån min dator.
Däremot fick jag just lite spännande fakta till livs. På 60-talet ansåg man att nämligen att problemen med buller och avgaser skulle lösas genom ny teknik. Alltså precis samma argument som man använder nu för tiden. Och min fråga till de som tror att denna futuristiska teknik ska lösa våra miljöproblem är:
Anser du att problematiken med utsläpp och buller från bilar är löst?
Ni har ju ändå haft 50 år på er sedan ni kläckte den geniala idén...?
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, February 17, 2010 22:20 Hade svårt att hålla tillbaka min inre diva vid pressfotograferingen... jag är alldeles för bränd av några obehagliga bilder som cirkulerar på mej, varav jag faktiskt såg en i en tidning för mindre än en vecka sedan. Panik.
Jag kan inte heller riktigt slappna av om jag inte helt känner fotografen, för jag har varit så oräkneligt antal timmar i min egen fotostudio och än fler framför photoshop, för att veta att det hela till syvende och sist ofta hänger helt på fotografen och den kraft som den person lägger ner i bilderna. Och framför allt vilka val den personen gör av bilder - och ens olika smaker stämmer inte alltid överens.
Jag har haft tur och fått otroliga bilder många gånger. Men som sagt. Det finns några gräsliga bottennapp de senaste åren som jag typ drömmer mardrömmar om.
Och på pressfotograferingen idag kunde jag inte riktigt hålla tillbaka helt mitt kontrollbehov... det är ju ändå jag som ska stå för bilden och ha den hängandes efter mej i många år. Och då vill man att motivet ska kännas lika fantastiskt som bildkompositionen och retusheringstekniken nästan alltid gör. Ah.
Så innan jag sett dem kommer jag drömma mardrömmar... för när jag får se dem är det i regel försent... för vi motiv bli sällan tillfrågade om vi trivs med bilderna... konstigt nog... Tar djupa andetag av tillförsikt. Fotografen idag var ju väldans trevlig... det bådar ju gott...
Det bestämdes just att hela sopranstämman ska avrättas först, vilket ger mej en halvtimme extra att värma upp innan jag ska skicka min syster till klostret. Utmärkt.
är ute i salongen och kollar lite på huvudgenomdraget när jag inte själv är på scen. Det är så bedövande vackert. Ljuset, kostymen, musiken, sångarna, regin... ah... det är så intelligent, sparsmakat, genomtänkt och trovärdigt.
Ja, jag förstår att jag är helt partist eftersom jag själv är med... och jag förstår också att det sparsmakade tilltalar mej, då min kostym är allt annat än (något av det vackraste jag haft på mej... vid sidan om den där svarta rocken i Alcina på Drottningholm för några år sedan. De delar förstaplatsen. Jag vill aldrig ta det av mej...)
Men. Ah. Det kommer bli så magnifit. Jag är så lycklig att få visa upp det... först o främst på torsdag för pressen, och sen nästa vecka för resten av världen. Can´t whait...
Ang arenainvigningen i helgen fick jag lite sportfrågor... och det väckte minnen till liv. För vem minns det inte som igår... Picture it. Nagano 1998.
Hon är en av de verkligt få svarta konståkerskorna, och dessutom den som
under hela 90-talet förde tekniken framåt. Hon var ingen skönhetsåkande
Michelle Kwan direkt, men hon var stark som en oxe, träningsnarkoman och satte
sina tripplar på löpande band.
I finalen ledde hon och åkte för guld, när hon en kort stund
in i programmet föll på ett trippelhopp. Då insåg hon att hennes guldchans var
över, och istället för att vara nöjd med ett silver satsade hon på att bli
ihågkommen för alltid istället…
så i slutet av sitt program gör hon det
förbjudna hoppet; backflippen(3,30). Hon blir såklart, och stängde för alltid dörren för att vinna OS, men kicksparkade upp dörren för att bli för evigt ihågkommen!
Överkursen är såklart hur hon efter VM i Japan 1994 demonstrativt tog av sej silvermedaljern då hon (och typ alla andra, förutom den japanska publiken i arenan) blivit bedömd lägre än hemmaåkaren Yaka Sato. Grymt självförtroende.
Hon lever helt mystiskt och avskilt med sin mor. Hon är sträng vegetarian, PETAanhängare och Zenbuddist, och enligt hennes mor Suzanne är det hennes telepatiska förmåga som tagit henne till framgången inom skridskor. Men jag tror nog också det var en hel del träning, hon var ju ändå den första kvinna någonsin som satte en kvadruppel i ett mästerskap, när alla de andra kämpade på med sina dubblar...
Ah. Och så säger folk att bedömningssporter inte kräver nerver som en hel karl, swarovskikristallerna och de tokiga frisyrerna till trots. och då har jag inte ens gått in på den föräldralösa Bayul och skönheten och odjuret i form av Harding och Kerrigan. Ah. I love OS. Drama.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Mon, February 15, 2010 08:53 Ah äntligen är det måndag, så man får lite ledigt. Måndagar är heliga för många konstnärer och en hel del teatrar har också detta som den lediga dagen i veckan, då alla andra dagar är reserverade för rep och kvällar för föreställningar.
Hade konserter med min älsklingsorganist Ulla i helgen, och de förlöpte väl - iallfall så långt som jag kunde kontrollera dem. Men det finns en paradox med kyrkan. De har de bästa konsertlokalerna, de flesta orglarna, mängder av intresserade och ypperligt kompetenta musiker samt en trimmad och välfungerande organisation för konsertverksamhet som lätt skulle kunna ge dem en ointaglig ledning vad det gäller konsertarrangemang i Sverige.
Men de har fortfarande något att lära när det gäller marknadsföring. Nu pratar jag inte bara om helgen i synnerhet, utan i största allmänhet.
Några få kyrkor har förstått hur de ska varumärkesprofilera sej, branda sej, verka i de sociala medierna och attrahera en månghövdad publik till sina evenemang. De kyrkorna är fyllda till bredden - utan att för den skull förlora sin andlighet. Tvärtom. Den är rikligare än nånsin, och kyrkkaffet likaså. Och jag hoppas att fler av dessa ypperliga konserttillfällen som ges i kyrkor också möts av fyllda bänkrader.
Well... konserten i söndags var kanske inte mitt livs mest välbesökta, men å andra sidan otroligt varm och kärleksfull... och jag tror aldrig jag har gjort Caplet-sångerna bättre. Det låg i luften och jag och Ulla gasade på allt vad vi hade. Det var härligt, och jag hoppas att de som var där kände detsamma...
Nu ska jag ta tag i min lediga dag med arrangemang, textplugg, bokföring, pressarbete och annat som också måste göras. Men först en kaffe på Stammisfiket...
En härlig konsert avslutad. Snubbade lite på latinet i en av sångerna, och eftersom jag stod precis vid 16fotspiporna av orgeln hade jag hela tiden känslan av att jag dränktes... men förlitade mej på det vi balanserat innan vid registreringen och sjöng så tekniskt jag kunde. Och det kändes bra efterråt... och jag ser fram emotatt göra samma program imorgon igen...!
Ulla som spelar är verkligen helt vild när hon går lös på Vierne och Boëllman på orgeln. En fröjd att vara egistrant...
Nu är det bara att åka hem och fira makens födelsedag, hoppas det inte snöat så att i missar bordsreservationen...
kom upp till Göteborg görsent igårkväll efter en resa på ett så överfullt tåg att jag fick stå hela vägen till Halstad, och sen bara med nöd och näppe klämt ner mej och mitt bagage på en korridorstol. Sen iväg till Domkyrkan och jobba med registreringen av orgeln... Och slutligen på småtimmarna stupa i säng i ett litet rum på första bästa hotel...
Men nu har jag sovit som en stock och ska bara glida ner till frukosten, sen är jag redo att börja värma upp för lunchkonsert.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, February 11, 2010 22:58 alltså... det finns mycket skräp att handla för tiden. Men något av det mest onödiga jag varit med om på länge måste vara det som saluförs i den reklamsnutt som hauntar mej. Mascara med batterier. Kom igen. WTF. Hur omödiga och överflödiga får saker vara, och fortfarande säljas?
Och det enda som alla som bloggar om dessa mascaror jublar över är hur smidigt det är för nu slipper de zickzacka mascaran över fransarna. men guuuuud va skönt. för det är ju så jättejättejobbigt att behöva röra fingrarna flera millimeter åt ena hållet och sen lika många millimeter åt det andra. Thank God att det nu finns en maskin som gör det jobbet åt en...
Och det finns inte en vibrerande. inte ens två eller tre. utan i fyra olika märken. Miljöaspekten? Don´t get me started...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, February 11, 2010 22:47 Ja... det finns de som hävdar att vårt enda lilla kvällsnöje innan vi ramlar i säng efter långa arbetsdagar är fånigt. Att driva sin lilla farmville sådär för nöjes skull... men ingen kan hävda att vi inte är synkade... sådär synkade som bara två urbana äkta makars virtuella bondgårdar kan bli...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, February 11, 2010 19:55 Även om jag är helt uppe i Karmelitsystrarna, så ska det bli ganska skönt att få ett inspirerande miljöombyte i helgen... och dessutom är det ju så kul att komma ut och träffa folk i andra städer, och sjunga. Det är kul att sjunga. Eh. Helt enkelt. För det är det.
På lördag är det Domkyrkan i Göteborg (kl 12) och på söndag kyrkan i Arlöv (kl 17). Det är tillsammans med Ulla Olsson, och vi framför den grymt ösiga franska sekelskiftesmusiken. Vi lovar att gasa på med allt vad vi har, precis som man ska göra när man har en stor orgel, en stor röst, en gothare och en hårdrockare. Kombinationen är liksom unbeatable.
Första kostym och dessutom tekniskt rep. En dag när mycket kan gå fel, och det mestadels handlar om att vänta...
Men det finns också saker som går helt rätt. Så rätt de kan bli... som ex min kostym... för vad gör det att man måste vänta, när man får göra det i något så manifkit som det jag just iklätt mej. Jag vet inte hur mycket jag kan eller får avslöja... men jag kan ju bara säga att detta just pryder handlede som vilar på tangentbordets kant... ah...
Det känns som om jag kan kopiera gårdagens inlägg... Fortfarande lika tidigt. Första koppen kaffe lika nästy. Kroppen lika trött och rösten lika seg... Enda skillnaden är att när jag möter orkestern idag är det inte längre sitzprobe, utan wandelprbe.
Ett steg närmare morgondagens kostgenomdrag. Ah längtar tills jag får på min magnifika kostym! dvs... o jag överlever tills dess, och inte faller i koma på väg till kantinan för en kopp kamomillte...
Det är det enda som hjälper just nu tror jag. Med sitzprobe med fullt ös kl 10 på morgonen krävs drastiska metoder, och nu har jag tagit till den mest villkorslösa kantinan bjuder. Bäcksvart rävgift. Så starkt att det är trögflytande. Så nära man kan komm illegala droger och fortfarande slippa straff. Med nöd och näppe.
Allt för att väcka det stackars huvdet till liv... jag ifrågasätter om det ens är nyttigt... men idag hjälpte inte ens yoga eller örtte... I need some serious drugs!
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Mon, February 08, 2010 22:50 Har dubbla orgelkonserter i helgen, både Göteborgs Domkyrka och stora kyrkan i Arlöv. Där sjunger jag bl.a. några stycken av den impressionistiska franska komponisten Caplet, och jag märket att mitt arbete med franskan i Karmelitsystrarna smittat av sej på dessa sångerna... utan att jag ens tänt på det. Utmärkt.
De som hävdar att man blir bättre av att öva kanske ändå har en poäng... eh...
nu kvickt i säng. Imorgon är det sitzprobe, en första stor orkestersamsjungning. Den börjar kl 10 o jag är först på... så klockan kommer ringa i ottan så jag hinner komma igång ordentligt... hej o hå...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Sun, February 07, 2010 09:29 Inte pinfärsk, och många har sett den förr - men inte desto mindre rolig. Underbar. Och bättre än en del människor som försökt sej på arian som jag hört.
Sitter i godan ro i sminkstolen bakom scen när jag upptäcker det... när jag i panik ser det... mitt livs första gråa hårstrå... i SKÄGGET!
Panik. Slet ut det med en gammal sekatör som låg på rekvisitahyllan, samtidigt som jag erindrade mej själv om att skägg innehåller fler bakerier per cm2 än insidan av tarmen... om inte det var ett illasnnat rykte vill säga..
klockan är 8... och jag är i min loge på teatern och försöker vakna till liv. Det går sådär so far... Dricer te, gör lite yogaställningar... och bloggar...
Vi har vårt första helga genomdrag kl 10, och jag som är begåvad med öppningsscenen, och som den tjänstvilliga, och till neuvrotens gräns högpresterande, sudd på självutplånande, får också se mej på plats i ottan för att värma upp ordentligt... för mej är det föreställning kl 10. Eller kunde lika gärna varit... En egenskap hos mej själv som jag just för ögonblicket inte har någon vare sig förståelse eller medkänsla för.
Anders skrockade åt mej när jag ojjade mej imorse över hur tidigt det var... och upplyste mej om att han gick upp så tidigt varje dag för att knalla iväg till jobbet. Och tydligen är det så... att folk i allmänhet går upp sådär i soluppgången (sommartid räknat, vilket såhär vintertid är antingen många timmar tidigare än solen, eller till stigandet av den artificiella i såna där fancy soluppgångsklockor) för att gå till jobb.
Så jg klagar inte... jag tror jag knallar ner till kantinan istället och sveper en 3-4 espressos för att skrämma liv i min lekamen, tar en tur till vibrapowermaskinen och försöker skaka igång densamma. Och blir det inte skivinspelningsnivå kl 10 på ett rep, så får jag försöka överleva det. Försöka...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, February 03, 2010 09:21 Egentligen vill jag bara sitta här rakt upp och ner och vänta på när nästa osläppta låt med ABBA ska upptäckas och släppas... för jag tror inte någon blev gladare än jag när denna mytomspunna remix äntligen fanns att tillgå för några år sedan...
Jag är fortfarande glad... så glad att jag måste lyssna på den igen, och skjuta upp arbetsdagen ännu några minuter... ah...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, February 03, 2010 09:11 Först kunde jag inte bestämma mej för om det var en förolämpning eller en komplimang. Men jag har bestämt mej för det sistnämnda... naturligtvis.
För när man kollar på shownumrens shownummer på YouTube med Ethel Merman och Marylin Monroe i högform, så föreslår YouTube att man också ska lyssna på min Ombra mai fú... för att det är ett liknande klipp... eh...
Det är möjligt att jag måste revidera min självbild under dagen...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, February 03, 2010 07:31 Oh jag var iväg o träffade orkestern för nästa skivprojekt igår. Även om planeringen varit igång ett tag var det ett litet inre startskott för mej att höra dem och träffa dem - även om det var relativt kort.
Men inspirerande, och så fort jag gjort den radionintervju jag ska göra på morgonen ska jag fortsätta jobba med detta. Ah. Spännade. Jag kan knappt bärga mej tills jag får berätta allt om det... :D
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, February 02, 2010 08:13 Jag har fått en nyväckt beundran för de som jobbar natt, och jag snackade just med min syrra som gör det. Otroligt. Jag är imponerad över hur de pallar... I mitt liv är det tisdag och det är nu många dagar sedan natten mellan lör-sön då jag var uppe o jobbade hela natten - och jag känner det fortfarande i kroppen. Jag kan med klang och emfas oktavera ner hela partiet jag ska sjunga med orkestern idag... och för en tenor anses inte det vara särskilt positivt.
Så nu ska jag ta en språngmarch i kylan bort till operan, och hoppas att struphuvudet skräms upp i munnen av rena förskräckelsen, och jag kan sjunga de oktaver som sig bör om nån timme. Ah. Skönsång är ren överkurs idag haha...
Det enda var att var lite pessimistiska när vi beräknade tiden för hur lång tid det skulle ta... vi hade en öppen sluttid, men hade trott att den skulle va fram emot sen förmiddag på söndage... men när klockan var mellan 8-9 i morse spelade vi den sista rundan av Satie... (väldigt nära den tid som det tog både vid uruppförandet och på den berömda speningen på Tate... men det hade vi nog inte vågat hoppas på, på bara två personer...)
Så först o främst är jag ledsen för er som kom en stund försent och missade en del av grejen. Beklagar... Men det som jag är otroligt glad för är att det var så otroligt vilt hela natten. Från det ögonblick som Operan VD Bengt Hall räknade ner till första trycket både på Zelda och Satie var det mycket folk som kom och gick, och generositeten var stor.
Det är alldeles speciellt att se hur generationer och olika kulturer möts - TVspelskids och äldre konstmusiksmanér - men som möts i kärlek och öppenhet. Det var den största behållningen. Samt alla pengar...
närmare 15 000, inkl pengar som kom via bud och nät (ett bud hela vägen från USA!) som, enligt donerarnas val, kommer fördelas mellan Läkare utan Gränser, SOS Barnbyar och Naturskyddsföreningen.
Likaväl som jag idag är gråtvärdig av stelhet i nacke, armar och hjärna - är jag det av lycka för att människor så gladeligen öppnade sina plånböcker. Jag vet att det inte är Bill Gates som själv sjänker miljarde. Men jag är inte Bill Gates. Jag är Rickard, och jag tror att många bäckar små...
Så. Tack. Särskilt Kungsgatan såklart, Konserthuset, Naturskyddsföreningen och Printus... och varje person som var där...
...och för dej som missade sista varvet, kommer det här. Precis lika rafflande som det första ca 19 timmar tidigare:
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Fri, January 29, 2010 08:08 Bara en natt kvar till Zelda vs Satie Marathon. Hade nån idé om att jag skulle intensivsova inatt för att ladda upp sömnkontot, och gick o la mej tidigare än vanligt. Det resulterade dock bara i att jag vaknade tidigare än nånsin, och nu är tröttare än jag varit på flera veckor. Det var en bad plan helt enkelt. Ikväll får jag prova nåt annat... för nu har det stått om eventet i för många tidningar och hörts om det i både radio o tv... så vi kan inte riktigt ge efter för rädslan och banga ur. PANIK.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, January 28, 2010 10:44 Alltså... Nu kommer det här se ut som reklam... men det är inte nån produktplacering i smyg, utan värsta ohämmade kärleksförklaringen... för när det väl kommer till kritan så finns det en underbar handlingskraft och vilja att hjälpa till bland svenska företag.
Inför vårt event i helgen så är det massa av saker som ska klaffa och fixas och ordnas... mitt minsta bekymmer är liksom själva spelandet... och när man då skickar ut ett mejl om lite assistens såhär någon dag innan blir man så överlycklig när man får positiva svar 10 minuter senare.
Vi tänkte dela ut en lite produktförklaring till vad fasen vi egentligen gör till de som skänker pengar under helgen... och Printus var liksom på efter en sekund och fixar allt. Grandiost.
På samma sätt som Highway fixar TVn som vi ska spela på utan att tveka.
och sist men inte minst. Konserthuset och Malmö Symfoniorkester (My - I love you) som bara fixat och donat med instrument och avspärrningar etc utan att jag ens behövt bekymra mej om det. Jag fick bara ett mejl om att det var klart.
Ah. Man blir så lycklig över den anda av solidaritet och generositet som faktiskt genomsyrar samhället. När det verkligen gäller.
Det är en god förmiddag... nu ska jag bara öva lite Zelda så jag slipper skämmas av att bli dödad av en argsint blomma efter typ 30 sekunder... för nu gäller det bara att göra allt för att alla besökare ska känna samma generositet... och det minsta jag kan göra är ju att hålla mej vid liv... eh...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, January 28, 2010 08:27 Oh vi har fått en mycket prominent person som kommer och trycker på STARTknappen för Zelda vs Satie. Känns jätteroligt. kl 15 sharp på lördag.
Och jag älskar idén av att samtidigt som det är storslaget och maffigt, så är det liksom samtidigt ett antievent med låååång tidsaxel. För det första som händer efter att startknappen är tryckt på är att jag och Fredrik byter plats. En halvtimme senare. Rafflande va. Haha.
Detta är faktiskt inte så gott som det ser ut. Eller jo, det är det. Men det är inte därför de ligger i en skål. Det är en av förberedelserna som nu är klar till helgens marathon. 1680 små nonstops. Oh.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, January 26, 2010 08:40 Ah. Tisdag. Redan tisdag. Och weekendens maraton börjar bli verklighet. Är både rädd och euforisk. Framför allt för hur vi ska orka. Helt enkelt. Jag är ju sämst i världen på att lägga mej och vila sådär på dagen, men ja måste nog för att palla till helgen. Ah. Ja. Vi får se. Panik. Kul.
Media är iallfall redan på, t.o.m. älsklingsprogrammet Mitt i Musiken.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Mon, January 25, 2010 11:14 Som en del i mitt fördjupningsarbete med Karmelitsystrarna på Malmö Opera kommer jag om några timmar bege mej till Karmel i Glumslöv. Jag har många gånger varit på retreat i kloster i flera olika ordnar - dock alltid nunnor... av nån anledning... förmodligen för att jag själv levt som nunna i många egna tidigare liv.
Men Karmeliterna har jag inte besökt tidigare, framför allt för att de är en orden som valt att vara förhållandevis sluten mot omvärlden, jämfört med de andra ordnarna i allmänhet och ex Birgittasystrarna i synnerhet. Medan jag bodde i Vadstena var jag ofta hos dem, och de har en helt annan öppenhet i sitt kall.
Karmeliterna däremot lever i en mer övernaturlig kärlek och ber för världen, och sänder ut sin kärlek den vägen. Nu har jag haft kontakt med dem ett tag inför dagens möte, och jag ska dels få uppleva "recto tono" i deras tidebön - men också ett privat samtal med dem. Som tack kommer jag och Nathalie som sjunger Blanche i föreställningen sjunga en del ur operan för dem efter mässan. Det är med sådan glädje jag gör det, för jag vet att verket betyder mycket för dem - och detta blir den enda möjligheten för dem att uppleva det "live" då de inte kommer på föreställningen.
Jag är å ena sidan full av frågor och tankar - å andra sidan försöker jag hålla mej tom och helt öppen för det de kommer kunna fylla mej med. Sin energi. Och sina tysta svar.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Sun, January 24, 2010 22:21 Söndagkvällarna i det Söderbergska hemmet liknar varandra... vare sig
jag är hemma eller inte... och när jag är det så får man vackert klä på
sej förklädet och diminueras till en Martha Stewart, medan karlarna ger
sej ut i modig strid för att försvara heder och ära. Läs: ett antal
förvuxna 70-talister som låter sej trollas bort med tärningar och
evinnerliga kritikaltabeler.
De befinner sej i ett medeltida Japan. Heraldik, stridsteknik och
provinsnamn viner samtidigt som en ointaglig koncentration gör att ett
viktigt tärningsslag inte skulle störas om så jorden rämnade.
Det vankas rollspel. Inte sånt där friluftsaktigt och hälsosamt i
skogen med hemmatråcklade säckvävstunikor och egenhändigt makraméade
näverskor. Nej. I soffan. Mch min uppgift är att se till att
blodsockernivån är konstant. läs: skyhög. Jag lärde mej för länge sen
att små duttiga dulliduffar inte räcker långt. De är inga gourmeter;
snarare gourmander... så det blir 25litersskålen(sant) med marängsviss,
2 megasemlor per person (sant), eller som idag: flera dussin med stora
våfflor med grädde och rårörd sylt... till 5 personer.
Och sen håller jag mej undan. Jag är fascinerad av deras fantasi och
kreativitet, deras förmåga att bygga upp en hel värld med sin inre
visualiseringsförmåga - och deras förmåga att förbränna kalorier, trots
att den enda rörelse som förekommer är några random tärningskast.
Nästa vecka blir det nog choklad. Det var länge sen. Några kilo kladdkaka borde räcka... per person alltså... det är riktiga karlar det... eh...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Fri, January 22, 2010 08:55 Det börjar närma sej och jag och Fredrick bokar in träffar för att öva inför Zelda/Satie. Dels för att få en känsla av hur det kommer gå, och för att öva upp ett flyt...
Men mest för att vara snabba på Zelda, så att vi inte behöver skämmas för att vi yrar omkring på Hyrule field. Så fåfänga är vi...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, January 21, 2010 21:49 Ja. Jag var hård i förra inlägget. Sorry. Men. Jag kan inte hålla inne med min frustration och sorg - då sprängs jag. Förlåt.
Jag sonar med något av det vackraste vi har. Motserat Caballé. Signore Ascolta ur Turandot.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, January 21, 2010 21:36 Nä. Nu får det vara nog. Nu blir jag förtvivlad. På riktigt. Faktiskt. Jag gråter för jag blir så otroligt ledsen. Och en varning först; för pallar du inte höra, eller inte är beredd att ta ansvar just ikväll rekommenderar jag dej att inte läsa detta inlägget utan bläddra vidare och ha en fortsatt trevlig kväll. Det är helt ok. :-)
Men. Jag saknar ord. När det fortfarande finns människor som är förvånade när vanvård av köttdjur i allmänhet och grisar i synnerhet visar sig förekomma. Allt med anledning av dagens nyhetsflöde på SVT.
Med munnar som fågelholkar, och medvetanden som är lika tomma, står människor i kö för att förbehållslöst kasta sej över fläskfärsen. Dessa grisar som har blivit så fruktansvärt misshandlade, förnedrade och lemlästade. Och jag ber allra ödmjukast att du som tänker gå och köpa billigt fläskkött imorn, eller beställa in köttbullar eller karré på lunchen - du ska stå upp för dina val och se vad det är du äter. Det finns tusentals filmer och exempel på internet som hjälper alla som vill ta ansvar för sina handlingar att bli medvetna om vad de orsakar med sina matval.
Och ingen, läs: ingen, ska komma dragandes med att det händer inte här... för det händer här och det styckade köttet i din butik är i 99% av fallen just det här. Och ju billigare ditt kött är, desto större är sannolikheten att det är rent djurplågeri du köper. Det är en så enkel logik, och ingen marknadsföringskampanj från Swedish Meat eller Scan kan säga något annat.
Det ska mycket till för att det inte ska vara det. Om du nu tvunget måste kränga i dej en massa gris så köp KRAV. Villkorslöst. Det gör inte saken bra, men lite mindre dålig.
Ni vet. Jag älskar er. Men vi alla, läs ALLA, måste börja ta ansvar - och det är därför jag är hård. För det här håller inte. Please. Skippa en måltid med djur. Du spar pengar, miljö (don´t get me started på miljöaspekterna för då vet ni att jag aldrig får stop på mej) och lidande. Det är en trippel win...! :-)
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Thu, January 21, 2010 21:03 Kom ni ihåg Drottkvätten. Och hur jag utmanade alla våghalsiga alliterinnor att försöka sej på det omöjliga fornnordiska versmåttet.
Igår, tänka sej, kom det så ett mejl från Åsa Gustavsson. She did it. Och hon har min eviga respekt. Läs och njut:
Sakteligt saknade samlas
Sköljda på stränder händer
Drager och höljer i högar
Hoppet i hopplöshet vänder
Sorgens stumfågel störtar
Sjunker drunknad och saknad
Hos treuddsguden traktar
Vila tills vårsol vaknar
Vill du läsa mer av det Åsa skrivit, eller själv har nån gammal drottkvätt i nån byrålåda som ska publiceras - kika på poeter.se.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, January 20, 2010 22:30 Haiti. Har inte pratat om det här, men ju fler bilder jag ser därifrån - desto mer nedslagen blir jag. Och som alltid när jag ser situationer som dessa, vill jag göra något. Så nu har jag och Fredrick bestämt att göra det.
Vi hade tänkt att låta vårt Zelda vs. Satieprojekt bli ett jippo för att skänka pengar åt höger och vänster till organisationer som arbetar för miljön. Och det är såklart en fråga som vi fortfarande brinner för. Men efter det som hänt på Haiti känns det inte lika hot att göra jippo av det, och dessutom vill vi gärna göra allt vad vi kan för att hjälpa dem som finns där.
Så istället har vi bestämt att låta alla pengar, fortfarande lika oavkortat, gå till det akuta arbetet till de nödställda i Haiti genom trovärdiga organisationer som ex Läkare utan Gränser. Känns bra. Och är förvissad om att den publik som glider förbi är generös...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, January 19, 2010 23:02 Idag fick jag min F-skattesedel från Skatteverket, och de har haft den stora vänligheten att fylla i det yrke som jag ska beskattas för: Mannekäng.
Hm... Så nu funderar jag på om jag måste fundera lite mer på vad jag ska ha på mej på repet imorn... jag är ju ändå statlig mannekäng nu... eh...
Det finns ingen miljö som är lika härlig, och lika fylld av ångest, som den kring några övningsrum. Sitter i korridoren i källaren på teatern och från ett dussin övningsrum strömmar lika många olika instrument, alla spelandes på sina respektive skalor och i sina respektive stämningar...
Det finns få yrkesarbetare som har sådan stolthet inför sitt arbete. Som utan att tveka går upp 2 timmar tidigare, varje dag, för att vara ordentligt uppvärmd och förberedd inför ett arbetspass. Trots att de stannat kvar några timmar extra efter gårdagens rep, för att förbereda dagens. Varje dag.
Och det är denna svett, den seriositet och lust, som man hör genom dörrarna. En obegränsad kreativitet från ett begränsande instrument. Nu ska kakafonin bara kompletteras med en röst som gör sina skalor i sin stämning. Min. Ska bara ta en kopp kaffe först... eh...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, January 19, 2010 07:26 På väg till Kollationering för Karmelit. Alltid spännande, även om jag har hyfsad koll redan på konceptet och tankarna efter en veckas rep. Men det finns något speciellt med att möta hela ensemblen - orkester, kör, solister, admin, scenarbetare etc. Alla. Att möta alla och känna att man gör en kollektiv uppstart på en resa mot ett enat mål. En föreställning som ska skildra glädjen, rädslan och modet i ett kloster i 1700-talets Paris. Ah. Där ser jag fram emot att ägna den närmsta månaden...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Mon, January 18, 2010 13:16 Det är alltid med skräckblandad förtjusning som jag hör det där dunset i hallet när posten kommer. Det kan vara en stor hög med politiska handlingar som jag måste plöja mej igenom och ta ställning till. Eller så kan det vara som i dag - 5 DVDer med opera som jag just beställd från USA.
Ah. Underbart. Och livsfarligt, för nu kommer jag inte få nåt vettigt gjort på flera timmar, för jag måste kolla Renguldet med Jerusalem, Turandot med Birgit och Tosca med Caballé. Allt i påkostade DVDproduktioner. Thank god vi har en semla kvar från igår, för det får bli dagens lunchsubstitut...
Detta är det första som möter mej när jag sätter på en av morgonsofforna för att inmundiga lite nyheter. Eh, jotack. Men jag tycker kanske det är lite för mycket dödande på jorden redan, för att vi ska behöva sitta och lyssna på ett försvarstal för dödande.
Denna gång handlade det om kött, och som ni vet så hymlar jag ju inte med att jag tycker att det är något av det mest onödiga och ovärdiga sättet att förstöra jorden på... och det finns väl inte en enda människa i det här landet som längre tror att grisar, kycklingar och kor har det som i Lönneberga. För det har de inte. Inte ens en promille av djuren har det så. Max.
ah... men jag hade kanske hoppats att jag skulle slippa låta veckan börja med någon som talar om för mej att jag måste döda... för jag försöker nämligen undvika det...
Jag hade tänkt avsluta med någon härligt positiv nyhet, men det var ont om dem nu på morgonen... det mest positiva är att Sandra Bullock fick en Golden Globe för bästa dramaskådespelserska. Så. Då förstår ni att det är ont om andra positiva nyheter.
(Och för ordningens skull erkänner jag villigt att jag sett Miss Congeniality typ 10 ggr... men jag skulle inte galla det för draaaaama...)
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Mon, January 18, 2010 07:33 Ah. De har renoverat, och i nästan 3 veckor har jag fått klara mej utan frukost. Men nu öppnar stammisfiket efter sin renovering igen. Can´t whait.
Även om det inte ser ut som på bilden från Hitta... för i Malmö är pudrat med 3 cm dekorsnö, o i Malmö Stad har bandvagnarna plockats fram för att plöja fram skåningar...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Sun, January 17, 2010 11:33 Sista Rucklaren idag. Det är alltid blandade känslor. Vemodigt, och skönt. För då kan man liksom lägga det till handlingarna och gå vidare med nästa produktion (som redan rivstartat iom Karmelitsystrarna på Malmö Opera). Men också sorgligt att veta att man gör något som varit så otroligt roligt för sista gången, och sjunger i denna exakta konstellation tillsammans med människor man verkligen älskar för sista gången.
Men jag antar att det är knökat i salongen, och jag ska ge allt va jag har för att den sista föreställningen ska bli helt fantastisk och galen. Så jag laddar för fullt... med en tunnbrödsrulle...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Sat, January 16, 2010 18:23 Jag har inget alls emot Rickad Sjöberg. Men det finns liksom en gräns för hur många gånger man kan bli förväxlad med honom och fortfarande tycka att det är ett gulligt misstag. Funderar på om det är nåt Universum försöker säga mej. Eller om jag borde byta namn. Eller börja fråga människor: "är detta ditt slutgiltiga svar..."
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Sat, January 16, 2010 14:35 Sjöng på en av de största ordensällskapens gradgivning igår. Jag var avecen till kaffet, och som alltid när man ska sjunga i en middag så vet man inte riktigt när det blir... så jag väntade först i 1½ timme i ett rum där det dels var väldigtrökigt, dels med jämna mellanrum (min frackcoat till trots) fick förklara att jag inte var en inbrottstjuv som smög omkring.
Dessutom hade jag varit uppe vid 6 på morgonen o värmt upp för vi hade rep innan mitt ordinarie rep på förmiddagen. Så man vet aldrig hur rösten ska bära under sådana omständigheter. Man får bara ta ett djupt andetag och helt förlita sej på sin rutin och sin teknik.
Detta hade ju varit en ganska dålig saga om jag sedan ballade ur under själva sången - och det var både befriande och glädjande att känna att man faktiskt efter alla år kan riva av sina nummer utan några större bekymmer när det väl behövs... trots alla odds emot sej. Och när sedan ett antal hundra (tungt dekorerade) myndiga män ger mej stående ovationer så försvinner allt mojs och nojs - och man kan bara njuta av den fantastiska stämningen.
Hm... fast nu blev det en ganska kass saga ändå, för den var helt förutsägbar och ett hollywoodskt happy ending... very happy. jag njöt.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, January 13, 2010 21:16 Det är vissa av sina polare man är sådär extra stolt över, och vars kreativitet och musikalitet man verkligen njuter av. En av dem är Martin. Här är en av låtarna från hans senaste skiva... love it...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, January 13, 2010 17:55 Sitter och gnäller lite över min dator... sen började jag fundera på hur det var en gång... och nu gnäller jag inte längre... för nu vill jag bara... eh... åka vattenrutshbana... eh...?!
Satie vs Zelda börjar närma sej... och jag vet inte riktigt hur jag ska förbereda mej på bästa sätt...
Jag tänker mest att jag måste spela Zelda skitmycket, så att jag gör det snyggt och inte gör bort mej inför de TVspelsnördar som kommer dit för att koll in mej... medan jag egentligen kanske borde fokusera på hur fasen jag ska klara att vara vaken i typ 30 timmar i sträck. Panik.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, January 13, 2010 09:16 på väg till Halmstad för presskonferens för inigningen av Halmstad Arena. Jag vet inte o jag får säga redan nu att jag är med, för det ska väl avslöjas efter lunch... well... det kommer bli några sköna artistkollegor iallfall, och jag hoppas idag också kunna sy ihop det som behöver fixax vad det gäller arr och musik och sånt med orkestern... men jag brukar vara ganska ivrig, så jag vet inte hur långt jag kommer lyckas med det redan idag... hm...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, January 12, 2010 22:04 I en allt skakigare och mer tumultfylld värld, finns det de som man alltid kan lita på står som klippor i sin tro. Personer som orubbligt och konsekvent intar positionen som samhällets pelare på vilket vi andra kan förlita oss på. Personer som man vet kommer stå för det samma, trots att resten av världen går genom eld och vatten.
En av dessa personer hans Helighet. Den villkorslösa kärlekens företrädare på jorden - och hans orubbliga kärlekshat. Ja. När det är mellan två vuxna, medvetna personer som själva valt att leva i en stillsam och villkorslös kärlek alltså. Ja. Och de råkar ha samma kön.
Påven verkar vara mer besatt av kön än Hugh Heffner himself, varför väljer han annars att gång på gång på gång återvända till att tala om det i sina tal.
Senast var nu i veckan. Det handlade om krig, upprustning och miljöförstöring. Och homosexuella. Det var dessa ämnen som Påven ansåg vara de mest angelägna att vi tillsammans skulle bekämpa.
Kom ni ihåg Fem myror. Ett av ämnena ska bort. Vilket? If this is not a dragqueen, I don´t know what is...!
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, January 12, 2010 18:46 Trots att journalisten tillhör den extrema minoritet som fortfarande inte tror helt på mänsklig inblandning kring klimatförändringar så måste jag länka till hennes artikel på en stor kvällstidning. För här slår hon huvudet på spiken så det rungar om det... eller slår miljöministern (shcmiljöministern) på huvudet... Elisabet Höglund.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, January 12, 2010 18:34 Den första samsjungningen med alla solister gick bra. Det brukar det ju göra... och den där nervositeten och stressen man känner innan brukar försvinna samma sekund som man kommer in i repsalen... för man har alltid så galet trevliga kollegor...
Jag slutar inte förvånas över att man alltid hamnar i gäng där alla är så sjukt snälla och glada... det är extremt sällan man stöter på obstruerande divor eller slöa pesimister bland mina operasolistkollegor. Ah. Och jag tänker inte ifrågasätta det utan bara njuta av det - för annars kommer väl Murphys law slå till...
Så nu ska jag bara se till att alla diftonger, nasaler och överbundna tonande sss i franskan sitter som berget...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, January 12, 2010 07:05 Jag blir både matt och ledsen när jag hör hur blodcentralerna skriker efter blod. Akut blodbrist. Men jag, kärnfrisk och med en blodgrupp som de särskilt annonserat efter, är helt diskriminerad bara för att den jag är gift med heter Anders. Trist. Särskilt trist för de som behöver blod...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Tue, January 12, 2010 06:52 Trots att jag är extremt morgonpigg så går det nån slags gräns vid 11. För att sjunga ordentligt alltså. Innan 11 så är det en kamp, och när jag idag har min första rep med Karmelitsystrarna, och för första gången möter dirigenten är det kl 10. Och då vill man inte stå o fisa och kraxa, då vill man gärna sjunga lite...
Så nu är det bara att stiga upp i ottan och finna den där perfekta avvägningen mellan hur många kaffe man egentligen kan ta utan att får ränne på köpet... eh... för just det är nog en av de saker jag vill ännu mindre än att sjunga i ottan... för att se det från den positiva sidan...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Mon, January 11, 2010 14:36 Sitter på ett av min favvofik, och ska snart möta dirigenten för ett eventuellt framtida spännnde projekt... en skiva in spe... och det bådar gott att det första mötet för förra skivan också gjordes precis här... i samma soffa och allt... full av förväntan...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Sun, January 10, 2010 20:12 Vi hade en vinterkräksjuka i ensemblen idag under föreställning. Inga olyckor skedde, och personen i fråga är dagens hjälte som genomförde föreställningen med bravur.
Det är intressant att iaktta vad som händer när det kommer en sådan extra incident under en den redan pressade verklighet som en föreställning redan är. Hur alla hanterar sin stress på olika sätt (själv fick jag ex ett litet psykbryt när jag insåg att det inte fanns något (Något!) för mej att inmundiga från kantinan förutom typ pepparkakor - för all (All!) mat och alla (Alla!) mackor var fulla med djur. Så jag blev tokig...
Men jag sansade mej ganska snart och sällade mej till skaran av att komma sammanför att lyfta den som behöver energin bäst i föreställningen... så att allt kan genomföras... för the show must go on. Alltid. Det finns inga alternativ för en konstnär...
Många tycker nåt om twitter. Bra. Eller dåligt. Spännande att komma under skinnet på människor. Eller anskrämligt blottande av ointressant privatliv.
Men twitter finns, och den är en allt större del av det internationella mediasamhället. Klassisk numera är ex den Norska twittraren evensr som saknade musik på itunes. Han beklagade sig:
”Forbannet,
nå! iTunes Music Pass for Dave Matthews Bands nye skive er bare
tilgjengelig i USA. Typisk! Ikke klag over piratkopiering.”
Då svarade en av cheferna på Norska Warner Brothers:
”Teryeah:
@evensr Da syns jeg du skal stjele den, så kan du skryte av prosessen
på drittungebloggen din etterpå. Vil jo ikke at du skal vaere sint.”
Klassiskt. Och ett av de bästa/sämsta exemplen på hur twitter ska användas, helt beroende på hur man ser det. Både Warner Brothers och Evensr fick enorm uppmärksamhet i norsk media - frågan är vem som vann på det i längden...
Jag tror inte jag är lika kontroversiell... framför allt för att jag inte är chef över ett av Nordens största skivbolag, utan bara över mitt eget som ger ut lika många skivor om året, som Warner ger ut om dan. Typ.
Well, pallar du inte läsa min långa inlägg här, kan du ju se hur jag tvingar mej själv att hålla mej till 140 tecken. Inklusive mellanslag.
Alltså... det finns inget så befriande, och för icke-musiker obegripligt, som musikerskämt. Det finns inget som att se hur en violast viker sej av skratt efter att ha lagt en majja i sluttonikan eller en kvartstonsintonerad meloditon (när den är avsiktlig vill säga, den är säkert lika ofta oavsiktlig, men förklädd i ett klädsamt skratt eh... men det där vet bara violasterna själva...)
anyway. När jag hittade en sajt med bara musikerskämt igår ville jag bara dö. och var tvungen att stanna upp en timme till för att läsa allt. för hur kan man inte skratta av att tre små terser var ute och gick, och sa: Nu
blev det dimmigt!
- Hur många sopraner krävs det för att tända en lampa?
- En. Hon håller i lampan sen snurrar världen runt henne...
- Hur många Mezzosar går det åt för att byta en glödlampa? - 10. 1 som gör det och 9 som står och snackar om hur Bartoli skulle ha gjort det... eller inte borde gjort det...
- Hur många oboeister krävs för att skruva i en glödlampa? - Bara en, men han måste fila och skrapa på gängorna en bra stund innan den passar perfekt
- Hur gör en andraviolinist för att skruva i en glödlampa? - Det går inte, den sitter för högt.
- Hur många klarinettister krävs det för att byta en glödlampa? - Bara en, men en hel låda full med glödlampor så att klarinettisten ska kunna välja ut den rätta för ögonblicket!
Aaaaah... jag är ledsen, men alla dessa ÄR roliga, och fattar du inte storheten i dem så går det inte att förklara.
Men en förstod inte jag: The reason why tenors have such lovely voices is because they have resonance where their brains aught to be. Jag förstår inte. Det var ju inte roligt?
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, January 06, 2010 14:34 Ja. många av de senaste inläggen har handlat om djur. Vackra djur. Vargar och Valar. Jag skyller på den inspiration jag fått av Farmville... eh... Men nu är det slut för nu måste jag ta mej i kragen ordentligt... i övermorn har jag föreställning igen, och det är två veckors damm som ska städas bort för att få den i spelbar toppform igen...
Ner i gruvan Rickard, och börja sjunga helt enkelt...
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, January 06, 2010 14:28 och här är filmen när Japan rammar Sea Sheapards båt, och sen fortsätter spruta vatten på dem med sina vattenkanoner...
Det är ingen stolt dag för Japansk havsflotta. Det är det sällan i de här sammanhangen, men detta är mer förnedrande och ovärdigt än det mesta jag sett på länge.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, January 06, 2010 09:36 Jag har alltid älskat Greenpeace, och det var bl.a. därför jag gjorde video med dem om våldtäkten på våra hav. Lika vassa är Sea Shepards, och idag på morgonen kan vi läsa om deras aktion vid Antarktis. Japan är där för att fånga 935(!) vikvalar och 50 sillvalar. Utrotningshotade valar.
Kommersiellt valfiske är förbjudet, eftersom de är utrotningshotade. Men Japan hävdar att det är i forskningssyfte, då de vill "se hur valarna påverkar fiskebeståndet". Det är förbannat skitsnack... på ren svenska... och det enda Japanerna (och Grönländarna, Norrmännen, Isländarna och Kanadensarna) kommit fram till under den vidriga slakten de senaste åren är att val kan käkas på ris med soya och wasabi (eller med vit sås och potatis som det görs i de nordiska länderna).
Och Japanerna körde också avsiktligt på den helt stillaliggande båten med aktivisterna från Sea Shepards så att den gick mitt i tu, och aktivisterna var tvungna att räddas från det arktiska vattnet. Dock inte av de som krossade dem. Naturligtvis. De var allt för upptagna med att döda jordens största och mest fredliga däggdjur.
blogPosted by info@rickardsoderberg.se Wed, January 06, 2010 00:02 inte purfärkst, men jag kan fortfarande inte släppa den helt vansinniga vargjakten... det faktum att mer än var tionde varg i en utdöende stam just har dödats. Och de är bara de vi känner till. Och som mest upprörd blir jag när jag läser snyfthistorier (det blir jag ofta av dem...) om att man inte vågar gå ut för att man är så rädd för vargen.
Och jodå, varg har dödat människa i Sverige. En gång. I Gysinge. 1821. Alltså för snart 200 år sedan... eh...
Jägarna borde stanna hemma och lyssna på Barbra som sjunger om vargen istället...
anyway. När jag hittade en sajt med bara musikerskämt igår ville jag bara dö. och var tvungen att stanna upp en timme till för att läsa allt. för hur kan man inte skratta av att tre små terser var ute och gick, och sa: Nu
blev det dimmigt!
